Detta skrev jag för ungefär 2 veckor sedan:
Allting jag har byggt upp, raseras framför mina ögon. När Eva lämnade mig, tog hon min styrka och mitt självfötroende med sig. Tanken på att hon inte finns i mitt liv mer, gör mig spyfärdig. Tänk om hon skulle dö, jag hade ju aldrig fått veta det. Patienter blir nog inte bjudna till sin psykiatrikers begravning.. Nu, när jag är så borta på imovane, förstår jag varför jag är på botten igen. När Eva försvann, lade jag min överlevnad på Pellerin. Jag var inte längre hans ledare, och han blev bara mer och mer förvirrad. En häst förstår inte att den gör så att någon annan människa orkar leva. Människan måste vara hästens ledare. Men när Eva försvann, klarade jag inte av det heller.
Nu när vi ska sälja pellerin, och nu när jag knappt vågar klappa honom i rädsla för att han ska gå sönder, tar jag mer piller än någonsin. De senaste dagarna har bara flytit ihop, och jag kommer inte ihåg hur jag hamnade i min säng.Jag har ingen kämparglöd kvar längre, bara ångest och tomma hål i huvudet.
Minnen börjar komma tillbaka, jag är äcklas. Så fort en minnesbild skapas i mitt huvud, slår jag snabbt bort den med piller, rakblad och fylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar